Rolldagbok. Så lär vi känna rollerna bättre. För dem som man vet något om. Eller nått. Kan hjälpa till att skapa en bild av varandra, även om vi inte vet allt det här inlajv. Typ. Kanske...
Mekka går genom vildmarken. Nånstans söderut. Kanske småland? Senste vägskylten sa Lydhult eller nått sånnt... Låter ju jävligt småländskt. Marcus säger att han vet var de är. I helvette att han vet... Men skitsamma, nu har de lite mat, en ny pressänning och en cool mössa Mekka hittade vid ett kraschat flygplan i för några dagar sen. Nu gäller det att hitta nått större ställe att gömma sig på. Ett garage vore ju perfekt. Några av hans bästa nätter har han spenderat i garage. Det vill säga, bästa nätter sen bomberna började falla. I ett garage kan man tända en eld på betong golvet. Det finns oftast få fönster, så det går snabbt och lätt att täcka för dem. Och det finns nästan alltid nått andvändbart att bygga saker med. Det vill säga så länge det finns något garage kvar... Det har varit jävligt svårt att hitta nått som inte brunnit ner så jävligt att det gör det samma på sista tiden...
Jävla väska. Axelbandet har börjat gå sönder. Det skaver som fan på vänstra sidan... Var fan ska man hitta en lika stor väska som den här då? Han rättar till den och går vidare. Väskan fortsätter skava.
Luften är fuktig och kall. Det har varit minusgrader i några nätter nu. Men så länge de är en bra bit ute i skogen brukar de tända en eld på kvällen. Men nu är skorna blöta och det är ingen mening att byta strumpor igen...
"Jag tror vi har en väg till där framme" Säger Marcus slött. Fan om han kunde sluta låta så jävla hjärndöd hela tiden... "ok".
En grusväg. Överväxt och jävlig. Mer en stig egentligen. Om det inte vore för att det fanns en gul skylt 150 m bort skulle man kunna tro att det var ett gammalt traktorspår... Så ser alla vägar ut nu... De såg en motroväg för ett tag sen, Marcus säger att det var E4:an, den där stora vägen sog gick genom hela sverige förr. Det såg ut som ett stort övergivet grustag på sina ställen. Fullt med utbrännda bilar och skit... Men där uppehöll de sig inte länge. Man vet aldrig vem som ser en över så stora områden... Dessutom var bilarna och allt helt sönderskjutet, så det var väll ingen ide att gå in där och rota runt bland skräp och lik och vad som kunde finnas... Det är trotts allt inte hur lätt som hällst att släpa med Marcus fram till sånna ställen...
Jaha, vad står det på skylten då? "Mon?" Ja varför inte... "Ska vi gå mot Mon och se vad det kan va?" Mekka försöker låta glad. "Visst" Marcus låte slö. "Bra" Mekka låter sur.
De följer den övervuxna vägen mot Mon. Väskan skaver på vänstar sidan.
Marcus vaknade i samma gammla fällsäng som han vaknat i som så många gånger förr. Huvudet känndes som det höll på att gå i bitar.
- Den sista matchen i ringen kanske inte var en så bra idé trots allt. Tänkte han för sig själv medan han masserade sin tinning lätt.
Kvällen innan hade han gått en runda mot en av vakterna i byn, det var en stor och stark karl på cirka 26 år. Reglerna hade de gjort upp på förhand, De skulle slåss tills nån antigen knockades eller någon fick någon allvarligare skada.
Sedan minns Marcus inte mycket mer än att han inledningsvis fick en fin högerkrok i tinningen. Därefter är allt svart.
Vid fotändan av sängen står hans lärling, pigg som vanligt och i full färd att skruva på vad som varit en elgenerator.
- Ge fan i det där, du vet ju ändå inte vad du gör! kraxar Marcus vresigt. - Ah så du är vaken nu. svarar han - då kan du ta och fixa den här medans jag går och tar ut betalningen för den där saken. säger han och pekar på en mycket rostig handdriven pump.
Ford vrider på sig.. *smack* Aj! Ford hade med sin vanliga otur rullat in i väggen när han sov och kännde just där det träffade...
jaja tänker han.. sätter sig upp och ser moln på himmlen. -Oj hoppsan somna jag ute igen, som vanligt säger han för sig själv..
Vänta nu MOLN!
- Himmelen är du entligen på väg att rammla ner nu? jag har faktiskt väntat länge nu! - *tyst* - Varför är du allti så tyst när vi pratar om att du ska rammla ner himmelen? - *tyst* - nehäpp, jag tänker alla fall få nått i magen nu ses senare himmelen!
Ford går mot sitt lilla kryp in rotar i ryggsäcken och tar fram en bit bröd...
Undra om det händer nått specielt den här dagen tänker han för sig själv.. skulle vara kul och de där personerna som jag aldrig minns namnen på skulle göra en pjäs igen.. eller om prästen läser högt ur min bil tidning.. Spelar ingen roll vilket, båda är lika kul!
-Himmelen vad tycker du? Tidning eller pjäs? - *tyst* - aha ok pjäs.. det skulle vara kul...
Ford resar på sig och börjar leta efter Prästen så han kan läsa högt ur bil tidningen...
Det går någon timme. Vägen är ganska bred. Här och var ligger nån gammal postlåda. Inget intressant. De behöver ta sig mot någon större boplats. Inte för att de behöver andra människor, det gör det samma. Men fan, mat av nått slag. Det har börjat bli jävligt knapert med det nu.
De kommer fram till en skylt. Mon. Öde. En bit fram ligger ett 10 tal hus. Eller vad man numera vill kalla dem... Det kanske är tre fyra hus som är intakta. Resten verkar, som det mesta andra ha brunnit för en tid sen. "Va fan, är det nån jävel som tycker att det är kul att bränna ner helt bra hus eller?" "tror du? jag tror det blir så när de skjuter på dem..." Fan, Ibland undrar jag bara... "ja, jag var ironisk." "Jaha... hehe..he."
Vägen har gått över till asfalt. En ovanligt bra väg. Den är hel, bara lite växter som brutit igenom här och var. Visst, det ligger fullt av skit på den, gammla plåtar och brädor, en sopkorg från bushållplatsen en bit bort och sånnt, men i övrigt hel och ren. bra.
"Mackan, gå och kolla in det där gula lite snabbt, jag checkar här." Mekka låter upplivad. Här kanske det finns nått användbart, ute på vischan. Fast han vet att chansen är liten, speciellt som det verkar ha varit en eldstrid här nångång. Då har stället garanterat redan blivit genomletat...
Han går mot det vita två våningshuset. Dörren står lite på glänt. Fan. Då lär hur mycket djur som hällst ha varit här redan... Han lägger av sig packningen utanför. Det ligger högar av damm och smutts där inne. Inga spår av liv. Bra. Pistol i hand. Säker. Bra. Han smyger in. Han tänker på Punisher. Han skulle gå igenom det här huset på två minuter. Mekka bli modigare och kliver på. Köket luktar fördjävligt. Ingen ide att leta där. Skåpen är öppna, och kylen tänker han jävlar inte röra. Det luktar som det är redan... Hallen och vardagsrummet var också helt tömmt. En stängd dörr. Pistol i hand. Säker. Han sliter upp dörren och tittar snabbt efter rörelser. Tomt. Han rotar igenom sängbord och byrå lite snabbt. Inget som han orkar släpa på. Böcker har han några stycken redan. Ett par glasögon och några pennor. Skräp. Nya strumpor i byrån. Bra. Han stoppar tre nya par i fickan och byter det par han har på sig. Han slänger det använda blöta paret på den sönderslitna sängen. Jahapp, nya strumpor. Trevligt. Garderoben då. Guldgruvan. HAn öppnar dubbeldörrarna på garderoberna och tittar in. En massa skjortor och sånnt skräp. Han tar tag i en hög och sliter ner dem fråm ställningen och ut på golvet. En hel flock med mal flaxar vildsinnt upp och får honom att tappa balansen. Han snubblar baklänges in i sängen och rullar över den ner på golvet på andra sidan med en smäll. Ouch. "Jävla insekter, gå och dö", säger han för sig själv där han ligger på golvet. Han råkar av en händelse slänga en blick under sängen. En koffert. Den ser orörd ut, dammig och jävlig. Ivrigt raffsar han åt sig den och sliter upp den. En massa kläder. Hela högra insidan är full av möggel. Fan. fan fan. Nån som packat ner nån matbit eller nått som mögglat. Han lämnar kofferten och går fram till garderoben igen. Vad finns där då? Gymnastikskor, ett par finskor av läder lite byxor några tröjjor. Ingenting han inte redan har. Hatthyllan då? Han drar fram en stol och ställer sig på den för att se. Se på fan... En hatt. Han sätter den på huvet och går ut ur rummet. Han går snabbt igenom övervåningen, men hittar inget annat än några gammla rakhyvlar och lite toalettpapper. Visst, bra att ha... Han går ut igen. När han stoppat ner strumporna, En luvtröjja, en halv rulle pappper och några rakhyvlar i väskan ser han bort mot det gula huset. Fan att Mackan alltid ska va så slö... Efter en stund kommer marcus ut ur huset. Han verkar inte ha hittat nått heller. Typist. De tar sina väskor och möts mellan de båda husen. "Det är väll ingen mening att kolla de andra husen va?" Marcus suckar. "Nej, inte direkt. Helt tomt".
"jaha, nu då?" Mekka låter Marcus ha koll på kartan. Då får Mackan nått att göra. Själv skiter han i vart de befinner sig. "Vad stod det vid skyltarna vid vägen?" frågar Marcus med koncentrerad min. "vetefan, vi kollar". De går mot en blå tavla med några namn. Österbymo, Rydsnäs och Kisa. "Jaha? Vart ska vi". "Det är 25 km till Kisa, men det är största stället en bra bit häromkring. Sen ligger ju Linköping ditåt också.". "Hur stort är Österbymo då?" Mekka vill komma vidare. Nått större ställe där de kan spendera vintern. Hällst. "Ja, inte så stort. Men nära, 7 km. Vi kan väll kolla där först?" Nu låter han plöttsligt alert. Bara för att han får ha koll på kartan. Konstiga människa. "Visst, kom så går vi..."
*solen höjde sig sakta på himlen och Solina öppnade ögonen, hon sträckte tyst på sig och såg sig omkring. Ja, platsen hon funnit var bra. En liten skogstjärn, stor nog att innehålla fisk. Eventuell strålning brydde hon sig inte om. Hon hade byggt ett tätt vindskydd på norra sidan och utnyttjade sydsolen på det sättet. Dagarna var korta nu. Hon var långt norrut, men än hade inte snön kommit. Några enstaka korn då och då, men inget beständigt. Hon reste sig och gick ner till sjön. Skvätte lite kallt vatten i ansiktet för att vakna ytterligare. Hon satte sig på huk och såg ut över vattnet. Det var tyst. De senaste dagarnas tystnad var en lisa för själen. Inget dånande från rasande hus, inget smattrande från vapen, inga skrikande barn, bara underbar tystnad. Ensamhet, frid. Här trivdes hon. Hon tänkte stanna här så länge hon bara kunde. Hon reste sig och gick tillbaka till hyddan. Hon rotade i ena väskan och plockade upp ett par trasiga byxor och en rulle garn. Lika bra att utnyttja dagsljuset till att få lite kläder reparerade. Hon satt tyst och sydde när hon plötsligt hörde ljud. Röster, steg, knakande bland torra grenar. Hon lade snabbt ifrån sig byxorna och drog fram sina två pistoler. Kvickt som ögat klättrade hon upp i trädet och såg sig omkring. De var två, unga män, de gick ostadigt och pratade högljutt. Hon morrade tyst när hon såg dem ta sikte på hennes hydda*
" Här är något. Det ser ut som om nån bor här" sa den ena.
" Vem då"
" Inte fan vet jag! Kryp in och titta"
* den ena av de två männen suckade och kröp in i hyddan, hon stoppade tyst ner sina pistoler i hölstren igen, fäste scarfen runt munnen och drog på sig de mörka glasögonen, och gjorde sen ett vigt hopp ner på marken och landade bakom den unge mannen som fortfarande var kvar utanför*
"Ge er av" sa hon.
*han ryckte till och vände sig om*
" Vem i helvete..."
" Ge er av"
"Kom ut...skynda dig...det är nån sjuk jävel som bor här. Hon verkar tro att hon är Tarzan"
* den andre mannen kom fort ut och såg på henne*
" Shit, du skojade inte. Vad ska vi göra med henne?"
*De såg på varandra och log.*
"Tja...det var ju ett tag sen jag hade en kvinna"
*de två männen skrattade och såg på henne med kalla leenden, leenden som snart slocknade och försvann*
*Solina stod en stund tyst och såg ut över sjön, hon hade trivts här, men nu var det alltså dags igen. Hon ville inte stanna här längre. Inte nu när platsen var förorenad av två lik. Hon packade samman sina saker och spände på sig väskorna och filtarna, sen vandrade hon vidare. Hon såg sig inte om. Visste mycket väl hur det nu såg ut vid den förr så fridfulla sjön...det hon inte visste var att två par ögon såg henne gå, att också det som nyss skett blivit bevittnat*
Lika bra att följa vägarna nu, om vi ändå ska till en stad. De går utefter den tomma vägen. En stor sfalterad landsväg. Helt tydligt har den inte använts på flera år. Ogräs, smutts och gammla grenar ligger överallt. Här och var nån oförklarlig plåtbit, en såndär skiva från ett bilhjul, och nått rör, antagligen nån bildel eller nått. Tomhylsor. De finns fan överallt...
En timme går. De ser några hus på vägen, men om de ändå ska den här vägen tillbaka kan de lika gärna titta till dem sen om de får lust. Man börjar ju få en blick för vad som kan vara värt energin. Villor i stans utkant är oftast inte värt det. Antingen ska man vara i en stor stad, typ Linköping eller som hemma i Nyköping, eller så ska det vara riktigt på landet. Där kan man hitta det messta. Ett gevär tex. Eller någon konserv som hållt sig kanske. Sålänge det inte bor nån bonde som blivit vansinnig där förståss...
När de börjar närma sig staden, ja eller byn som det nog borde kallas, börjar de röra sig försiktigare. En del människor är bara så hemskt ogästvänliga...
De smyger fram mellan husen och ruinerna. För som de flesta andra boplatser är denna helt utbombad. Det finns en hel del byggnader kvar, visst, men mycket få är intakta. Men det duger bra, så länge man får fyra väggar och ett tak så klarar man vintern. Än så länge. Det har börjat bli kallare. Vintrarna.
De är på jakt efter gammla affärer. Om det finns några sånna här. Men alla ställen har ju nånting, en mack, nån kiosk eller pizzeria. De följer huvudgatan utan att prata särskillt mycket. De vet båda vad de är ute efter.
Här är desto skitigare. Här är vägarna stundtals inte framkommliga på grund av alla bilvrak och raserade hus. Stan är en klassisk småstad, messt villor och några radhus. Och en och annan lägenhets länga. Så det måsste finnas nån gammal affär här. Man kan undra vart alla tagit vägen? De vet båda att tusentals har dött, kanske flera millioner. Men det verkar som om djur och natur har gjort sitt med liken. Det är inte så ofta man ser dem egentligen, messt i bilvrak och rasade hus. Ofta är de brända till döds. Eller krossade. Eller sprängda och skjutna, men det är inte så ofta. Sen har vi epidemier, kallbrand, förgiftingar av olika slag, svält och Rosen. Rosen är det som gör människor messt folkskygga på landsbyggden. Smittar som ringar på vattnet och man kan bära spår av det utan att märka det. Men det tycks vara på avtagende nu. Inte så många som kan bli smittade längre. Och folk verkar börja bli resistenta, Mekka har själv träffat på ett antal personer som postod sig ha haft sjukdomen. Utkastade i vildmarken av rädsla. De verkade sannerligen inte insjuknade, det brukar man märka. Blodsprängda ögon och totalt orkeslösa, messt av alla kräkningar och diarrén antagligen. Sen kommer kramper och skakningar. Sen är man död. Inte mer än så. Ett par dagar max. Och så försöker folk ta hand om den sjuke, och så sprids smittan vidare. Då är det bra att ha en av de här plast overallerna. Och sin mask. Vem fan vet om det hjälper egentligen. Men det känns bättre.
Marcus gör en rörelse mott nån byggnad en bit bort. Se på fan, det är en gammal pizzeria. Sa ju det, alla ställen har en. Den är knappt igenkännbar, inga fönster och entrén är utskjuten. Nånting verkar ha träffat den på baksidan också. Ett under att den inte brunnit ner. Trä och allt.
Kan säga att den där "Ryssen" får vara bered på att bevisa sina kunskaper i att tala ryska:P.
__________________
Master Tang: [Voice Over] Ok, so here were my options. (a), quickly duck left, dodge the claw and take him out with a spinning back kick, or (b), take the claw in the face, roll on the ground and die.
Master Tang: Hmm, should have gone with (a)
Trots det egentligen skulle vara vinter så hade krigt påverkat klimatet så att det blev mycket varmare men ändå låg det ett tunt lager frost på den ensliga grusvägen där pansarbilen åkte i hög fart. Det stora mörkgröna åbäket lät som ingetin likt som skogens invånare hade hört förr.
Officellt så fanns det inget fiendeland längre men allt annt territorium var fienders. De hade kommit ganska långt in i området och började närma sig en by där det fanns en flygfält innan kriget och så vitt ingen visste om det hade blivigt sönderbombat ty det var en liten ort och närmaste stad låg 10 tals min bort.
Pansarbilen stannade innan en rostigt bro över älven. Innan kriget så hade älven eller snarare älvarna som gick ihop innan byn vart gjord för många vattenkraftverk, men dessa var sönderbombade eller utslagna för länge sedan.
De hoppade av pansarvbilen och tog på sig deras utrustning innan de gick överbron. Ledaren för gruppen sa någora otydliga saker till gruppen och beodrade att pansarbilen och två män skulle stanna kvar av de alla tolv.
Den korta mannen som var ledaren verkade ha en karisma och han kännde av vitringen i luften av blod. Det känndes nästan som en elektiskladdning som låg i luften, nästan som lugnet före en storm.
Stället var en gul gammal träkåk. Färgen är flagnad och de flesta rutorna är trasiga. Ännu en tragisk bild av vad som förr var. Den gammla pizzeria skylten ligger lutad mot väggen och trappen. Genom vägdammet kan man läsa Pizzeria Tanto med röd text. Marcus klättrar före in genom hålet som förr var en entré med vaksamma steg. Kniven dragen. Stället är helt övergivet. Inget finns kvar förutom spillrorna av en gammal stol och ett väggfast bord som plundrarna inte kunnat ta med sig. Överallt ligger glassplitter och träflisor, rörstummpar och sladdar sticker ut genom väggen bakom dem. Rumet är ganska stort, där finns en disk där bagaren förr bakade sina pizzor. Bakom Står den stora förr silverfärgade ugnen. Nu är den brun av smuts och sot och rosten har börjat bita in ordentligt. Den ser vidrig ut där den står i kvälls ljuset. Brevid ugnen, på dess vänstra sida finns ett dörrhål. Dörren är sedan länge borta. Antagligen grovköket. Guldgruvan. Mekka går mot dörren.
"Kolla resten av huset Mack, jag tittar in i det här rummet"
Marcus försvinner in genom en välvd dörr på vänstra väggen från ingången sett.
I grovköket ligger ett vällt gammalt kylskåp. Fläckigt och dammigt är det. I största allmänhet vidrigt. Där finns en diskbänk med några skåp och en frys. Inget mer. Mekka lägger sig på knä och tittar in i kylskåpet för att se vad som kan finnas där. Själklart är härket tommt. Helvette. Nitlott igen. Han ställer sig upp och ser sig omkring. Frysen då? Eller frysboxen eller va fan det kallas då... Han går fram och öppnar den stora luckan. En lortig men dock så tom avgrund finns däri. Förargat slår han igen luckan. Fan. Han hoppar upp på luckan för att tänka en stund innan marcus kommer tillbaka. Det är då han ser det. Ett metallföremål som ligger mellan frysen och väggen. Han tittar efter, konstaterar att han ser rätt och sträcker sig ner efter burken med konserverad tomatsås. Också den brunlortig och angripen, men dock en möjlighet till mat. Datum datum datum... Där! Okt 2013... Visst den är... Va i helvette, Skott! Han hoppar ner från frysen och slänger fram geväret. Skottet kom från husets framsida. Han springer ut och sätter sig bakom pizza disken.
"Marcus! Kom hit!"
Ett gäng höga dunsar hörs från marcus som tydligen befinner sig på ex övervåningen. Helvette, nu sitter vi i skiten, går stillsamt genom Mekkas huvud...
Kom igen nu allihopa! Skriv lite rolldagböcker! Det är kul att få läsa om allas strapatser!
"Fan! Nån skjuter på oss!!"
Marcus har kommit ner på nedervåningen igen och är i rummet med den välvda dörren.
"Såg du var det kom ifrån?" "Nej för helvette, kulan tog precis brevid mig. Jag hade inte riktigt tid att titta efter!"
fan, fan, fan... Bara de inte är på väg hit redan....
"Vad har du kvar i pistolen Marcus?"
"Fyra skott. Det räcker fan ingenstans!"
helvette!
"Jag har sex kvar i geväret. Min revolver är tom. Har du några idéer? Kan du se om det är nån utanför?"
"Va fan, ska jag sticka ut huvet! Jag har inte sett nån!"
Finns det nånstans man kan se ut härifrån utan att få skallen bortskjuten då.... Där kanske...
En liten springa mellan en gammal skiva och väggen med fönstret mot framsidan. Ingen syns till. Det finns fortfarande tid.
"Såg du några fönster eller utgångar på baksidan?"
"Nej, hela skiten har ju rasat in! Det ligger ett stort jävla träd genom övervåningen!"
"Kan vi klättra ut genom det då?"
"Nej det är bara en stor jävla gren. Men vi kanske kan röja upp en utgång här bak?"
"Hur mycket är det vi måste röja?"
"Mycket. Jag kollar"
"Skynda dig som fan, jag tror inte den jävlen väntar länge till!"
Det går några minuter. Allt verkar tyst och stilla. En rörelse en bit bort fångar Mekkas uppmärksamhet. En grå mantel eller rock... Eller ett stycke tyg, kanske... Han lägger försiktigt upp gevärs pipan på kanten och siktar på den platsen. Det går en stund till. Inget syns till. Där! Igen, fast tio meter längre till vänster, det är nån som smyger bakom en massa skrot och delar av ett hus. Siktar snabbt, och pang! Miss.... som vanligt. Den grå gestalten dyker ner. Det kanske ger dem lite tid.
"Vafan händer Meck! Kommer de hitåt!"
Marcus låter panikslagen.
"Nej, det är lungt än så länge, jag såg nån faan borta vid de där jävla husspillrorna bara. Tänkte se om man kunde skjuta ner honom kanske, men jag missade. Hur fan går det?" "Inte så bra, det är hela väggen att ta sig igenom. Jag tror inte det är nån idé. Vi tar ett av sidofönstren och springer som fan bara! Eller hur Meck! Vi drar!"
"Ok, vi tar varsit fönster, har du något där du är? Jag tar det i köket. Så fort han visar sig igen drar jag iväg ett skott och så fort du hör det dra vi fort som fan!"
"Ok, vi ses bakom huset!"
Det går några minuter. Sen ser man en rörelse ytterligare några meter till vänster. Sikta. Där! Skottet får personen att rycka till. Det ser onaturligt ut. Antagligen träff. Mekka reser sig upp hukande och springer mot köket, upp på frysboxen. Han kastar ut väskan och krånglar sig ut genom den trasiga halvan av det tvådelade fönstret. Han hoppar ner till marken, tar västan i bärremmen och springer mot husets baksida. Där fins ett högt staket som en vägg för att hägna in bakgården så han får lov att springa runt och tänga sig genom ett gäng buskar. Fyra skott hörs från baksidan. Va fan var det? Vem skjuter på vem? Han har fortfarande geväret i handen. Han tar sig tid att ta på sig väskan för att kunna skjuta lättare. Han smyger runt staketets ände och ser marcus plocka med en person på marken. Fan va bra, hoppas snubben har något vettigt på sig.
"Hittar du något bra?"
"Skit samma, vi måste bort, han smög runt här på baksidan, de kanske är fler, vi drar, kom igen nu!"
Marcus lyfter av personen hans gevär, en sliten ak5:a, lindad med skitiga gråa tygbitar för att kamouflera den. Sen springer han mot nästa hus bakom den gammla pizzerian. Men fan va dumt att inte söka igenom snubben... Bäst att kolla snabbt. Mekka skyndar dit. Känner snabbt igenom fickor och sliter loss den lilla axelväskan han bar på. I ena fickan hittar han några få patroner, fel kaliber, men iaf. Ok, tar med väskan och kollar den sen. Han slänger väskan snett över bröstet och sätter efter Marcus...
Fredrik satte sig på knä och undersökte föremålet i handen, det var en sån där gammal MP3. Fredrik funderade en stund och satte sen försiktet öronlurarna mot öronen och tryckte försiktigt på play knappen. Han väntade, inget hände... Han undersökte batteriluckan. Det fanns inte ens några batterier i! Fredrik slungade iväg MP3:en mot mot väggen och ställde sig upp. Det var egentligen ett ganska fint rum, lite dammigt bara. Fin mörkgrön väggfärg, golv och tak var av trä, ett skrivbord med en radio också den tömd på batterier. I lådorna fanns det inget av intresse förutom två gula blyertspennor och ett anteckningsblock som det nästan inte skrivits något i, ett bra fynd ansåg Fredrik, finns många personer som gillar att rita som man kan sälja det till. Fredrik väcks dock från sina tankar av ett rop: Hördu! Vi måste tillbaka till bosättningen! Jag har hittat nåt jättefint! Fredrik gav MP3:en en arg blick innan han begav sig tillbaka mot sin kompanion.
-- Edited by Frippe at 13:17, 2007-01-04
__________________
Vadå förstörd? Om man bara bankar lite här så.... Haru silvertejp?
Sebastian rörde sig sakta nerför källartrappen med pistolen höjd framför sig och kniven lågt höjd. Om det fanns någon där så visste de att Sebastian och hans vänner var på väg ner då automatlyset fortfarande fungerade och hade nästan bländat dem när de öppnat dörren.
Han höjde handen och signalerade gruppen att röra sig neråt och slängde ryggen mot ena väggen och tittade snabbt runt hörnet. Tom korridor.
De visste inte riktigt vad det var för ställe men något borde finnas under ett gammalt höghus. Förråd. Kanske till och med frysboxar med mat.
Gruppen rörde sig sakta genom den trånga korridoren med vapnen höjda. Sebastians arm började mola av att vara höjd hela tiden. Plötsligt hördes ljudet av skor och gruppen sjönk ner på knä med vapnen sträckta mot ljudet.
Så hur var det nu igen, om jag skulle åka i ljusets hastighet skulle jag då kunna se min spegelbild? Jag sitter och försöker komma ihåg vad det var läraren sa i skolan. Det blir ofta så att man försvinner in i sina tankar och börjar drömma sig tillbaka till hur det var innan allt "detta".
Jag ser mig omkring i matstället ser flera som är som jag, djupt försjunkna i sina tankar. Det brukar bli så runt fullmånen, man brukar ha svårt att sova då och det är inte som att omständigheterna har blivit bättre. Det verkar som att det kommer bli en lugn dag än så länge men natten har alltid sina överaskingar. Så jag bestämmer mig för att värdinnan kommer att kunna klara sig själv ett tag så tar och går ut för att ta en promenad.
När jag kommer ut så ser jag skylten som jag och värdinnan satte upp för ett tag sedan. Vi hittade en burk med lite färg kvar som vi bestämde oss för att använda till att skriva reglerna för stället. Det är enkla regler som de kan läsa inte borde ha några problem att förstå.
1. Du får inte skada värdinnan eller någon av hennes anställda.
2. Om du har sänder något så får du betala för det, på ett sätt eller ett annat.
3. Personalen har alltid rätt.
4. I spelhålan gäller Ståhls regler.
5. Om något inte skulle täckas av reglerna se regel 3.
Spelhålan drog in en fin vinst, jag spelar inte så mycket själv utan tar en andel för att se till att det spelar schysst. Pengarna går mest till att köpa cigarrer av en kontakt jag har, vet inte vart han får tag på skiten men ryktet är att han har ett litet plantage dolt ute i skogen.
När jag går omkring så ser jag mest de gamla vanliga ansiktena. Här finns vi så vitt vi jag vet den enda staden som ens är nära värd sitt namn i hela Sverige. Vi är ett himla hoppkock igentligen alla möjliga bakgrunder. Själv så blev jag som de flesta män i min ålder indragen i armén för… vad kan det vara nu 3 år sedan kanske. Kan inte påstå att jag skulle ha varit här utan armén. Inte för utbildningen utan mest för det där djupa håller de satta mig i för att vakta den där lådan…
Mina tankar bryts när jag ser att det har kommit nykomlingar till stan, i alla fall folk jag inte har sett förut. De står och försöker få ”Vakten” att låta dem ha kvar deras skjutvapen. Jag skrattar medans jag fortsätter att gå vidare finns ingen chans att de kommer att komma igenom med vapnen. Vad som är säkert däremot att de kommer att behöva äta och då kommer de komma till mig och jag kommer antagligen att vara tvungen att lära dem att jag inte får betalt för att ta rätt på reglerna.
__________________
Master Tang: [Voice Over] Ok, so here were my options. (a), quickly duck left, dodge the claw and take him out with a spinning back kick, or (b), take the claw in the face, roll on the ground and die.
Master Tang: Hmm, should have gone with (a)
Han var tvungen att kisa och skugga ögonen med handen när han steg ut ur dörröppningen på det flervånings tegelhus som tjänstgjorde som huvudbyggnad i den lilla bosättningen Östbacken.
"Satana vad ljust"
Trotts att det började närma sig middags tid så var det fortfarande bitande kallt ut och snål blåsten gjorde ju inte saken bättre, han knäppte den översta knappen på jackan och rättade till skyddsvästen av gammal vana. För trotts att han mer eller mindre kontinuerligt burit den i snart 10 år så lyckedes den iallafall hitta nya sätt att skava på. När han ändå höll på så borstade han av lite dam och torkad lera från axlarna och rättade till dom gammla kragspeglarna. Fortfarande sergant, jaja vilken dag som hälst skall jag väll ge mig en befordran.
När ögonen hade vant sig med den låga vintersolen så axlade han av Karbien och greppade den i händerna istället när han gick ut på gårds planen där han mötte Kapten som var påväg tillbaks in i värmen , han hälsade på honom med ett sardoniskt leende och en halvdan honör. Han hade jobbat under honom i stort hela kriget och det var väll mer eller mindre självklart att han behövdes dras med honom även efteråt. Kapten var en bra karl, stjärnan till trotts, och han hade vett nog att låta serganterna ta hand om der riktiga jobben och höll sig mesta dels i bakgrudnen när det började hetta till.
Mitt ute på gårdsplanen så stannade han upp och lät den orkester av mundana ljud, meningslösa diskutioner och vardagssysslor fylla hans sinnen för ett ögon blick. Han visste att dealen dom hade gjort med bosättningen om att agera beskyddare var smart då den gav en mer elelr midnre fast tillgång må mat, vatten och tak över huvudet men han kunde inte bli av med den gnagande känslan av rastlöshet han fick av att vara fast på en och samma platts för länge. Det förakt han kände mot dessa odiciplinerade och degenererade bönder gjorde inte saken bättre häller. Det börjar fan i mig bli dax för en patrull ut mot de större ruinstäderna som fanns i närheten snart igen.
"Jaja... in i dimman" muttrade han för sig själv när han styrde kosan från gårdsplanen till den pattrull runda runtbosättningen som han hade styrt upp. Denna monotomi var dödande men han kunde iallafall se fram emot några glas hemkört, en varm guldburk och en fajt på spelhålan i kväll. Tanken på detta gjorde att han log lite snett för sig själv. Om det nu fanns någon bondjävel som vågade ställa sig i ringen efter förra veckan...
De håller sig borta från vägen. För öppna ytor. Tillbaka mot skogen de kom ifrån. Dagen börjar mörkna. De Skyndar över gammla gräsmattor som numera är små ängar mellan husen. De hoppar över gammla staket, runt små uthus och genom buskar så fort och tyst de kan.
"Har du nån ammo i den där Mackan?"
"Jo, säkert halva maget skulle jag tro! det väger en del"
"bra"
Ingen syns till. Så långt allt bra. inte långt kvar till utkanten nu.
De skyndar vidare, ögon och öron på helspänn. Fans det någon i den här delen av stan kan det vara farligt nu. Skotten hördes säkert en bra bit. Troligen försöker de inte följa efter dem. En av dem är död och den andra troligen också träffad. De ville säkert bara skräma bort dem, men man vet aldrig. De når utkanten, tar sig ut i skogen så långt ifrån vägen att de kan se den. De vill inte gå vilse igen.... Det är lika bra att gå några km innan de stannar. De kan komma efter dem med en hund om det vill sig riktigt illa. Så de går vidare medans mörkret börjar sänka sig på riktigt.
"Jaha, du behöver snabba krediter?" Krona såg från den skumme besökaren till Silver, hans kompanjon. Krona och Silver tittade tyst på varandra tills Silver nickade medhållande.
"Ja, du har ju inte bott här särskilt länge, så du kan knappast ge oss någon garanti på att du kommer tillbaka med uttaget..." Krona tystnade, som om han försökte lyssna till de numera sällan återkommande ljuden av flygplansmotorer. Han såg fundersam ut, inte rädd eller ängslig, fundersam. Han granskade mannen från topp till tå. Kniven som var fastspänd i hans livräm, den lortiga rocken, mannens giriga ögon, allting pekade på att det inte skulle bli mycket till affär här.
"Vad Krona menar är att vi behöver en pant som överstiger värdet på ditt uttag," sade Silver efter en stunds tystnad.
"Ja, just det, mycket riktigt. Vad har du att erbjuda oss?" frågade Krona och fokuserade nu blicken på kniven i bältet.
"Inte mycket," svarade mannen. Det hade tydligen inte varit svårt att läsa Kronas tankar för mannen sköt undan kniven längre in på bältet, "jag har ett par tändstickor." avslutade han.
"Det blir inte mycket till affär," sade Silver och granskade mannen. Hans rock var inte heller den mycket till pant.
"Dina kängor, om du inte vill pantsätta kniven, skulle räcka," förklarade Krona, nu återigen med blicken på kniven.
Mannen grymtade till en aning, men lossade försiktigt kniven från bältet. "Jag kommer att lämna tillbaka pengarna," sade han tyst, mer till sig själv än till Krona.
"Självklart kommer du det. Skriv nu under här med ditt fullständiga namn och personnummer så att vi alla parter vet om att du har godtagit räntesatsen som står här." Silver pekade på ett illa tilltaget pappersark. Mannen grymtade återigen och mumlade något om när han senast varit tvungen att fylla i en sådan detaljerad blankett.
"Varsågod," sade Krona och gav honom påsen med det innehåll mannen varit angelägen om att få samtidigt som han rättade till höghatten som farit på sned under samtalet. Mannen tog emot påsen och stegade sakta bortåt.
När mannen var utom hörhåll sade Krona "Kanske var knivens värde tillräckligt för pengarna han fick ut, men var den verkligen tillräcklig för att betala räntan med?" Trots att det inte rådde någon tvekan om vem frågan var riktad till fick han aldrig något svar. Silver bara satt tyst och tittade på honom. Efter ett litet tag skrattade de muntert.
Sitter och spelar det gamla hederliga spelet Poker med en sliten kortlek och ett par grabbar som jag har lärt känna lite smått då det händer.
En av de killarna som hjälper mig med bevakandet kommer fram och säger att två av nykomlingarna har haft något bråk och ska göra upp. Ibland låter det ändå så förbannat i lokalen så man märker inte när något sådant är på gång. Jag börjar tränga mig fram till ringen för att kolla upp vad som händer.
Japps två nykomlingar helt klart, känner knappt igen dem måste ha varit ett par av dem som kom för ett par dagar sedan. De säger inte vad saken gäller med reglerna är enkla, de ska slås obeväpnat tills någon av dem faller.
De börjar cirkla runt varandra och delar ut några snabba kroppsslag. Allt ser ut att gå ”bra” och jag ska precis gå därifrån då helvetet brakar löst. Den ena av killarna bestämmer sig för att ta det till en helt ny nivå genom att dela ut ett snabbt pungslag. Men den andra killen verkar inte reagera så mycket på smärtan men blir rejält förbannad och dänger till honom med en rejäl smäll i ansiktet så han faller ner direkt. Så då kan man ju tro att det är slut men nej, han fortsätter att sparka på killen medan han ligger ned.
Så då är det dags att ta på sig rollen som domare och få det här avslutat. Jag tränger mig fram och skriker åt killen att det räcker nu. Han vänder sig om och tittar mig rätt i ögonen. Och vilka ögon sen! Innan jag vet ordet av så svingar han ett slag mot mig som jag skickligt parerar med…. hakan. Dåligt drag tänker jag medans jag vacklar ett par steg bakåt och känner hur jag börjar få blodsmak i munnen. Killen vänder sig om och ger en extra spark på sin ursprungliga motståndare som för att bevisa en poäng. Sedan vänder han sig tillbaka mot mig för att börja på nytt. Jag spelar groggy medans han närmar sig. Han måttar något liknande en rallarsving som sist men den här gången är jag beredd. Jag duckar in under slaget och tar spjärn med fötterna, tar ett steg åt sidan men för upp armen under hans arm och för upp handen under hakan på honom och sätter ena foten bakom och trycker till. Effekten blev precis som vi fick lära oss i armén. Han har balansen helt fel och drar omkull på rygg. Jag sätter ena benet över hans hals och greppar tag i hans arm i ett benbrytarlås. Nu har han tillslut lugnat ner sig.
Jag ger honom en varning och säger att nästa gång det här händer så bryter jag armen på honom oavsett. Sedan vänder jag mig om mot publiken och ler med en sprucken läpp och frågar.
”Hur var det? Hade vi några fler matcher idag?”
Sedan går jag bort till mitt hörn och däckar. ”Inte verka svag” är det sista jag tänker innan adrenalinet tar slut och allt blir svart.
-- Edited by Stahla at 19:01, 2007-01-08
-- Edited by Joakim Andersson at 19:38, 2007-01-08
__________________
Master Tang: [Voice Over] Ok, so here were my options. (a), quickly duck left, dodge the claw and take him out with a spinning back kick, or (b), take the claw in the face, roll on the ground and die.
Master Tang: Hmm, should have gone with (a)
Ser underbart ut allihopa, mycket trevlig läsning, alltihop!
Får man vara lite politiskt korrekt och uppmana några flickor att skriva i tråden också, känn inte att det här är "Grabbiga Grabbhörnan för Berättandet av Bestialiska Bravader"
PS: Hoppas det var okej att jag stavningskollade Stahlas inlägg, mycket underhållande läsning, skrattade både en och två gånger, fixade bara små stavfel.
hey mobba mig inte för att jag lider av dyslexi! skratade du åt stavfelen eller vad jag skrev föresten?
__________________
Master Tang: [Voice Over] Ok, so here were my options. (a), quickly duck left, dodge the claw and take him out with a spinning back kick, or (b), take the claw in the face, roll on the ground and die.
Master Tang: Hmm, should have gone with (a)
Och jag trode att jag hade varit för aggresiv nu igen:P
__________________
Master Tang: [Voice Over] Ok, so here were my options. (a), quickly duck left, dodge the claw and take him out with a spinning back kick, or (b), take the claw in the face, roll on the ground and die.
Master Tang: Hmm, should have gone with (a)
Ett kort försök till rolldagbok, inte för att Joakim uppmanade till det, utan för att jag är arg och trött och för att jag borde och för att jag vill egentligen.
Maria står som vanligt vid bardisken. Lunchrusningen är över och hon borde börja fixa för middagen... Det känns tyvärr inte som en uppgift hon vill ta sig an just nu, kanske för att folk inte uppskattade hennes kanelkryddade ananas-potatismos, kanske för att enformiga vardagssysslor som innehåller momentet "öppna konservburkar med en dålig konservöppnare" är själsdödande, kanske för att hon hellre vill göra något annat...
Hon blänger lite på glasen som står på bänken, hon tar ett och börjar torka av det. Det känns lite stiligt; här står hon - en ung pubägarinna och putsar glas och väntar på... Ja, vad väntar hon på? Väntar hon på en kund? Bättre tider? Sällskap? En bombning? Den stiliga känslan försvinner och hon ställer tillbaka glaset.
"Ståhl!" ropar hon, utan någon förhoppning om att han ska höra henne. Han är mer eller mindre ledig nu, han brukar försvinna ibland efter lunch... "Ja?" hör hon. "Går du ut med slasken?" det är egentligen för tidigt, de brukar inte ta ut slasken förrän efter middagen. "Öh, va? Nu?" Ståhl sticker in huvudet genom dörren och ser trött och frågande ut "Eller, nej förresten. Skit i det. Vi tar det sen. Hej." "Jaha, ja, okej..." han försvinner, antagligen för att spela poker, bråka med någon eller bara dryga sig någonstans..
Trist. Ensamt. Trist. Varför händer inget? En regering att störta vore kanske kul. Hon nynnar lite på La Carmagnole och försöker trött övertala sig själv att det är dags att ta itu med middagen. Med en suck tänker hon att lugnt är bra, lugnt innebär att ingen bombas, dör, blöder eller något annat fånigt...
En plötslig längtan efter att krossa det nyputsade glaset dyker upp i hennes mage, att ta ett hårt föremål och kasta det hårt in i väggen och se när det splittras i tusen bitar, att ljuga och säga att det var en bråkig kund som förstörde glaset... Hon griper om bardisken för att inte leva ut sin destruktiva impuls. Sen går hon in i köket och tar hand om disken och börjar laga middag...
__________________
Rose tints my world keeps me safe from my trouble and pain
Det går en stund. De har gått kanske en kilometer när de hör ljud från vägen. Låter som en cyckel?
De hukar sig ner och ser mot vägen genom vegetationen. Mycket riktigt, där kommer två personer på cyckel på vägen. Mörka skuggor som trampar fram genom mörkret. Mekka och Marcus reser sig upp när de försvunnit bort åt vägen. De hinner gå några steg när de inser att det kommer fler. Ytterligare tre cycklar kommer på vägen. De duckar igen, och hoppas att de inte la märke till rörelsen. Det är trotts allt mörkt, vintern närmar sig på riktigt. De försvinner på vägen bortåt.
"Mek, ska vi inte ta och gå inåt skogen? De kanske såg oss och hämtar de andra? eller så kommer det fler som kan se oss... Vi går tillbaka och fortsätter i morgon."
"Visst"
Fegis. Men han har rätt. Vi borde gå och försöka äta något, och sova lite kanske. Och jag skulle vilja undersöka den här väskan.
"Ok, vi går rakt in här då, men inte allt för långt, jag tror inte de kommer leta genom hela skogen, det verkar för sjukt... Fast å andra sidan trodda vi ju inte att de skulle komma efter oss hit ut heller..."
De vänder inåt och går in bland de gammla granarna. De tar sig upp på en bergsknalle, ner på andra sidan, genom några hundra meter skog till och sen runt en liten tjärn innan de slår läger med några klippblock som skydd. Allt som allt är det kanske, ja, nån kilometer från vägen, men i gott skydd. De sätter sig så att de har klippblocken mot vägen och kullen. Mekka spänner upp plasten de använder som tak. Man vet aldrig när det börjar regna. Eller snöa rätt som det är.
"Mackan, fixa lite eld."
"jaja, men du få hjälpa till och hämta ved sen..."
"Visst..."
Mekka sätter ihop de tre delade aluminium pinnarna han hittat. De tre delarna går att sätta ihop till en lång stav, som blir utmärkt när man inte har ett lämpligt träd att binda runt. Lite snöre, en trädstamm, några jordspikar av ståltråd och sen har man ett fullt dugligt tält. Klippan kan reflektera värmen från elden och plasten fångar in den. Man får bara tänka på att inte elda för nära plasten. När tältet står är en hel del ved ihopsamlad. Torr och bra, Marcus är bra på det där.
"Fortsätt att hämta ved Mackan, så lägger jag upp stenarna"
"Men... Jaja..."
Mekka samlar in några stenar och skärvor från klippa och bygger en enkel sten gräns för att inte sovsäckarna ska glida in i glöden under natten. Sen bygger de en liten brasa och lägger ut sovsäckar och underlag. Marcus envisas med att släpa på sitt uppblåsbara underlag han hittat. Så medans han sitter och blåser så börjar Mekka kolla igenom sin nya väska.
En liten påse med mjöl och kryddblandning. Bra att ha, kan man göra pinnbröd av. En påse till. Nötter. Bra! ...Wow!
"Marcus, kolla här!"
"Vad är det?"
"En hel låda patroner, till din nya bössa! Det är ju hur mycket som hällst! Vilken jävla tur att jag snodde åt mig den här!"
"Fy fan... Det är ju värt hur mycket som hällst om vi hittar nån som vill byta!"
"Undra vad som finns mer.."
Mekka vänder upp och ner på väskan och häller ut innehållet på marken.
en plånbok, några tärningar, en fickkniv, en hagelhylsa, Tändstickor, några pennor och papper, en kompass och ett par spruckna solglasögon.
"jaha, maten, kompassen, tändstickorna och pennorna kan vi ju spara, hagelhylsan kan vi byta bort senare. Resten är egentligen bara skit. Kolla plånboken."
Marcus öppnar plånboken och rotar runt lite.
"Bara skit." "ok."
De slänger resten brevid klippblocken. Nån kanske hittar dem en dag och får nytta av dem.
Sen gör de pinnbröd med mjölet och lite vatten. De gör ett litet hål i locket på en köttkonserv och lägger den vid elden för att värmas och öppnar tomat burken från pizzerian. Lite surt är det, men det går definitivt att äta utan att man ska bli särskillt dålig. När de ätit lägger de sig ner och sover i sina sovsäckar. De är alltför vana att leva under hot att det som nyss hänt stör allt för mycket. Det går en stund, sen sover båda två. Nån gång vänder Marcus på sig, men i övrigt går natten ostört förbi.
Ambassadören nickar kort mot förrädarna som hänger i sina snaror. En brokig samling utav qvisslingar, snapphanar och femtekolonnare som haft mage nog att lämna unionens sold och riskerat rikets fortsatta säkerhet för ett liv i landet ta-och-gör-som-du-vill. En av de yngre knektarna, en allmänsk man iklädd en gammal skinnrock och med en gammal AK5a över axeln går fram till sin herre och bugar djupt.
- Ja, Ambassadör Engelbrekt. Det är dom sista.
- Utmärkt. Samla ihop vapen och ammunition och se till att garnisonsmäster Ankarström ser över transporten mot Torshem. Jag vill att tio män ur vitsköldarnas kompani stannar kvar i bosättningen och tjänar som garde tills förstärkningar anländer, är det förstått, knekt?
- Ja, Ambassadör Engelbrekt. Som ni önskar, Ambassadör Engelbrekt.
Hans Gabriel Engelbrecht suckar djupt då den unge mannen skyndar iväg. Han kastar en sista blick mot de uniformerade bastarderna i träden. Det fanns dem som menade att man inte kunde klandra dessa män och kvinnor för deras brutna löften, det stora kriget hade dragit ner hela Europa i anarki. Men riksmästarens order var enkla: Alla soldater som brutit med sina förband skulle avrättas utan pardon, och det var Gabriels jobb att se till att arbetet blev slutfört. Han fnyste en sista gång och körde ner händerna i sin täckjacka. Det var en mycket bister vinterdag i den lilla bosättningen Efyr. Civilbefolkningen hade haft förnuft nog att hålla sig inomhus medans unionens utsände vid platsen tagit hand om de upproriska soldaterna. Nu var frågan den om man skulle fortsätta söderut, mot de bosättningar som ringats in utav unionisternas spejare eller stanna upp i väntan på att de värsta vinterstormarna skulle dra förbi...
__________________
You must always have a secret plan. Everything depends on this: it is the only question. Plan for adventure, plan for pleasure, plan for pandemonium, as you wish; but plan, lay plans constantly.
Inte för att lägga smolk i din bägare eller säga något negativt om en välskriven story, men jag skulle vilja ha en liten förklaring på vad det är du skrivit om?
*edit* Oj, det där lät elakare än det var tänkt. Vad jag menade var att det känns som att det där är hämtat från en helt annan värld än Solnedgångs, men det kan vara att jag missuppfattat bara.
-- Edited by Joakim Andersson at 15:38, 2007-01-09
Ingen skada skedd. Stämningstexten handlar om en ny fraktion (Den Nya Svenska Ordningen / Unionen) som jag och några gamla orchlajvare spånade fram under ett urflippat rollspelsmöte. Jag vill inte avslöja för mycket här på forumen, men det handlar om en mindre samling bosättningar ledda utav ett råd med storslagna (läs: vansinniga) planer för hur "fäderneslandet Sverige skall resa sig ur krigets askor". Det är inte alls bestämt att vi dyker upp på lajvet (dels för att jobb/plugg/barn kan komma i vägen och dels för att vi inte har en aning vad arr har för tankar vad gäller spelarskrivna fraktioner).
Vi vill gärna diskutera saken med arr (över msn, måhända?), och innan något godkänns/underkänns utav arr så vill jag understryka för övriga deltagare att stämningstexten inte har något som helst att göra med arrs vision för lajvet samt be om ursäkt om den känns vilseledande.
/Riotmind
__________________
You must always have a secret plan. Everything depends on this: it is the only question. Plan for adventure, plan for pleasure, plan for pandemonium, as you wish; but plan, lay plans constantly.
Rent generellt så är vi otroligt negativt inställda till spelarskrivna fraktioner, men det där låter så intressant att vi mer än gärna tar en diskussion om det med er.
”Din lilla jävel! Kom hit din förbannade bajspackande rumpryttare!” Jag har alltid haft mit egna sätt att utrycka mig.
”Nä dit lilla as den vägen kommer du inte ut, så snabb är du inte. När jag väl får tag på dig så ska jag få terroristbombningarna 2011 att se ut som en riktig olycka!” Armén lärde mig ju några nya utryck också.
”Jävla ärkemiffo sluta springa runt så förbannat så att jag kan komma åt dig! När jag väl får tag på dig så ska jag slita av huvudet på dig och köra upp den där solen inte lyser!” Jag slänger en snabb blick åt sidan och ser hur Maria tittar på mig, jag känner igen den där blicken. Det är den där ”Du är ju helt rubbad” blicken.
”Men vadå? Det hjälper gör mig. Du bad mig att ficka det här och det är det jag gör.” Fan jag är ju utbildad av armén det här ska jag väll ändå klara av?
”Ha! Där åkte du allt dit din akterskytt!”
”Där ser du jag sa att jag skulle få tag på den där råttan tillslut!”
__________________
Master Tang: [Voice Over] Ok, so here were my options. (a), quickly duck left, dodge the claw and take him out with a spinning back kick, or (b), take the claw in the face, roll on the ground and die.
Master Tang: Hmm, should have gone with (a)
Peter såg sig omkring i rummet, på de flagnande väggarna och de slitna möblerna. Han blickade upp mot det tillika flagnande taket, och noterade att en spindel spunnit sitt nät och som bäst höll på att förtära sin middag i ett av hörnen.
Han suckade.
Den här veckan hade varit riktigt lugn, vilket ju egentligen borde gjort honom på bra humör, men det gjorde det inte. Kanske var det att hösten närmade sig i en allt snabbare takt, eller kanske var det att de snart skulle bli tvugna att bege sig iväg och leta efter mer mat.
Maten ja. Ända sedan de börjat hämta mat i de närliggande små övergivna byarna så hade de för varje gång fått bege sig längre och längre bort från Bosättningen. Ransonerna hade redan fått skäras ner, och det skulle verkligen inte bli bättre när vintern kom, det visste han.
Bosättningens tredje vinter, den första utan Grundaren. Faktum var att Peter inte hade en aning om hur det skulle gå, han visste ju någorlunda hur man brukade göra med ransoneringarna, värmehållningen och isoleringen, men han hade aldrig behövt göra det själv förrut.
Han suckade igen, än tyngre den här gången.
Han reste sig och gick fram till fönstret som stod på glänt, det började lida mot kväll och trots att sommaren fortfarande var i full gång så började kvällarna bli kyligare och kyligare. Han tittade ut genom fönstret och noterade siluetten av en av vakterna som gick över gårdsplanen på sin runda mot skogen. Han stängde fönstret och gick tillbaka och satte sig igen, tog upp sin favoritbok och lutade sig tillbaka, lika bra att använda sig av det sista solljuset innan det blev mörkt för natten.
Visst är det intressant hur saker aldrig blir precis som du har planerat. Förvänta alltid det oförväntade, brukar man ju säga. Men inte fan trode jag att jag skulle stöta på rånare här ute. Sverige är hur jävla stort? Endå så behöver jag bara sticka ut ett par mil för att leta efter användbara saker till Utopia som vi skulle kunna hämta senare.
Det är mit i natten som tur är så de har svårt att se mig. Problemet är då istället att jag inte ser vart jag sätter fötterna när jag springer. För det är den första tanken som slog mig.
En av de jävlarna hade smugit sig på mig då jag kollade igenom en gamal bil som jag hade hittat vid en gamal traktorstig. Som tur var så hade jag hört honom i sista stund och hunnit vända mig om för att stoppa armen som höll i kniven. Efter det var det en snabb pungspark och sedan lägga benen på ryggen. Finns det en så finns det flera tänkte jag.
Benen börjar kännas som eld då adrenalinet börjar ta slut. Hur länge har jag sprungit? Är de fortfarande bakom mig? Vart är jag? Jag lägger mig fort ner och börjar lyssna, försöker att lugna ner andning så att jag kan höra.
Det tar knappt en minut, tror jag, inan jag hör dem. Minst tre styckna som kommer springandes förbi en 20 meter vid sidan av mig. Jag hör dem skricka något på... ryska? Jag förstår inte mycket av vad de säger men det det har något med mig att göra i alla fall. Kan det vara så att de har hitat mig tillslut och ska ta den ifrån mig?
Jag går upp i knästående och börjar smyga bort från dem, det är för molningt för att jag ska kunna se stjärnorna och hitta hem ikväll. Så får förska hitta någon säkert ställe att sova på tills vidare.
__________________
Master Tang: [Voice Over] Ok, so here were my options. (a), quickly duck left, dodge the claw and take him out with a spinning back kick, or (b), take the claw in the face, roll on the ground and die.
Master Tang: Hmm, should have gone with (a)
Gryning igen. Varför vaknar jag så här jävla tidigt. Och varför blir allt alltid så jävla fuktigt. fan. Men man ska väll vara glad att men lever. Har jag hört.
"Mackan, kom igen nu, ska du aldrig vakna? Ska jag behöva sitta här och vänta i flera timmar?"
"Mmm, men om du klättrar..." Marcus mummlar och smackar sömnigt.
"Marcus, för helvette!" En lätt spark, en knuff och sen vaknar han till.
"Jaja, vad är det?"
"Ja, det är gryning bland annat... Men vi borde ta och dra vidare snart"
De klär på sig och river det lilla lägret, Stampar lite i askan från elden för att se om den glöder fortfarande. Sen packar de ihop sina få saker, slänger på sig ryggsäckarna och traskar fram genom skogen. Med hjälp av kompassen kan de hålla en riktning som borde hjälpa dem att komma till vägen en bra bit längre fram om den inte svänger för mycket. Annars finns det ju andra vägar... Det är egentligen skitsamma, men Macan brukar bli nervös när de är vilse...
Dagarna går, långsamt och fuktigt. Skorna är alltid blöta. Inga männsikor och sällskapet blir mer och mer irriterande. Men det är väll bäst att hålla ihop ändå, ingen ide att gå helt ensam...
Vill påminna i denna något aktiva tråd om att det är hög tid att anmäla sig för lajvet. Sista datum för garanterad intrig är 1:a Maj, så skicka in din anmälan idag! Bättre tidigt än aldrig
All info om hur man anmäler finns på hemsidan Solnedgång - > www.freewebs.com/solnedgang/anmalan.htm
Regnet öser ner, som vanligt. Jag avlossar några väl valda svordomar, och kastar in några serbiska könsord mot slutet för att understryka irritationen. Motorn krånglar, som vanligt. Och jag måste fixa det, som vanligt.
- "Jag håller vakt och du fixar motorn, okej?" säger Mirko, som redan håller på att dra på sig regnstället. Så länge bilen funkar och rullar är vi ganska säkra, men att stå still, mitt ute på en lerig väg där vem som helst kan se oss, är en typiskt dålig idé. Så jag svär igen, och slängar mig ur sätet.
Det är som det brukar vara, hoppas jag. Läckande slangar, igenkorkade ventiler, halvtrasiga filter, den sortens problem. Såna problem kan vi fixa, det är inga problem. Reservdelar har vi en del gömda här och där, och de vanligaste har vi med oss i bilen. Stackars Bettan lever på nåder, det vet vi båda, men hon har klarat sig hittills. Jag är livrädd varje gång motorn krånglar att något skall ha gått sönder som vi inte kan ersätta, och så står vi plötsligt mitt ute i ingenstans med rövarpack och gud-vet-vad runtomkring.
Jag ser hur Mirko klättrar upp på taket och håller koll med kikaren, revolvern nertryckt i bältet. Problemet visar sig vara tämligen milt, fast inte helt enkelt. Jag skär mig på en plåtbit och får händerna fulla med sot och olja, men motorfanskapet startar igen.
- "Problemet fixat, kompisar... Nu drar vi igen!" hojtar jag till våra passagerare, som ser tämligen förskräckta ut. "Sånt som händer vetni, ingen fara. Ni är säkra med oss. Eller hur Mirko?" - "Va? Ja, visst. Säkra" svarar Mirko och lägger revolvern på instrumentbrädan igen. - "Men nu tar vi och drar härifrån snabbt, de kan inte vara långt bakom oss"
"Attans skitväder, tänker en blöt och hungrig Mirko vid ratten. Jag har inte sovit på 36 timmar, och abrovinken som Josip gjorde med fläktremmen verkar ge med sig, jag sa ju att nylonstrumpor inte var en lämplig ersättning för en ordentlig gummirem."
En avkörning hade ett par dagar tidigare lett till ett smärre motorhaveri, med bland annat en brusten fläktrem. Det hade tagit större delen av den dagen till att få bilen på rätt köl, fläktremmen utbytt, och passagerarna lugnade, men nu var de åter påväg. Regnade gjorde det också. Det hade inte varit mycket till vinter i år söder om sundsvall, mest regn. Och här på skaraslätten så var det få av vägarna som ens var farbara. Mirko hoppades att resan skulle vara värt det, då de blivit lovade en riklig belöning om de lyckades föra passagerarna till sin destination.
"- Josip, vart fan är vi egentligen, stämmer den där kartan överens med verkligheten över huvudtaget? Vi skulle behållt Statoil-kartan, även om den var tryckt 2009, säger Mirko. Jag ser knappt instrumentbrädan längre, säg åt Bruce att sätta sig vid ratten, jag har ett möte med min sovsäck. Dags att växa upp nu, du klarar nog av vakten själv ett tag.
