Hoppas ingen har missat de romantrilogin "Operation Garbo" De handlar om en sovjetisk invasion av Sverige. Även om tyngdpunkten ligger på den militära biten och att de är lite väl faktaspäckade för min smak är de läsvärda.

Den roman/novell som har nämnts i tidigare trådar "Vad händer i Norrland" går lite i samma anda, fast nu med zombies och nazister som huvudantagonister. Mer lättläst men tyvärr inte avslutad. Ursprungligen från en flashback-tråd men de första hundra sidorna finns som ett dokument.

Sedan får vi inte glömma den aldrig utgivna Sverigemodulen till Wastelands. Finns på Rävspels hemsida. Faktiskt helt underbart.

Har du någon bra länk till något ställe där man kan läsa om/få tag i den där serien? Jag försöker leta på google och wikipedia, men det finns inte mycket där.

Antonio Segura på wikipedia ger lite info men enligt seriewikin så är Hombre bara utgiven i Magnum. Jag har en del gamla Magnum...ska kolla vilka.

Jaha ja, efter mycket om och men kommer nästa text. Jag skriver långsamt och när jag orkar så det blir inte så ofta.

Jag minns när vi var små. Vi hade våra plastgevär i handen och sprang runt. Utan plan, utan mönster sprang vi runt och skrek PANG så fort vi fick syn på någon. Plastgevären vägde knappt någonting och det var det enda man sprang omkring med. Inga tunga packningar, inga stora hjälmar som remmen runt halsen skavde på.

Annat är det nu...

Det dånar hela tiden medan jag ligger i skyttegraven. Det dånar av bomber, av fordon och av vinden och det kalla regnet. Jag ser att major till höger om mig skriker någonting till mig samtidigt som han gör häftiga rörelser med handen och pekar framåt. Fast jag inte hörde ett ord av vad han sade, inte ens en minsta antydan till hans röst, vet jag vad han vill. Han vill att vi ska avancera. Det vill inte jag. Men det finns inte så mycket man kan göra när man svurit en ed på att lyda en överordnad. Jag tog två djupa andetag och tittade runt så att alla visste vad som skulle hända.

Jag sprang upp ur skyttegraven och sprang rakt framåt, målmedvetet inriktad på graven som låg ca 50 meter framför. Jag hörde en vissling och en fontän av jord sprutade upp med en smäll två meter till vänster om mig. Knappt trettio meter kvar. Jag känner hur benen under mig nästan ger vika av den tunga packningen jag har på ryggen.

Det slog mig att jag inte har ätit eller sovit ordentligt sedan jag kom hit för två veckor sedan. Två veckor konstant oro och krig. Och om det inte är oron som håller mig vaken när det är min tur att sova så är det min tinnitus jag fått

Nästan framme nu. Jag ser en skugga ca 300 meter längre fram och utan att tveka går jag ner på ett knä, lägger mitt automatgevär mot axeln och kramar avtryckaren. Känner likadant varje gång det händer. Blir lika ledsen varje gång. Känner en isande känsla i magen, som om ledsna fjärilar flaxar omkring.

Jag slänger mig framåt och ner i skyttegraven. Precis till höger om mig ligger två kroppar. De som vi, för inte alls länge sedan skjutit för att kunna avancera. Tänk inte mer på det nu, måste fokusera. Tittar åt höger för att se om majoren har en ny order. Kisar ögonen för att se bättre, men hittar honom ändå inte. Provar att ropa på honom ett par gånger, men han dyker fortfarande inte upp. Han är borta Han måste ha blivit kvar någonstans mellan förra skyttegraven och den här Det betyder bara en sak. Det är jag som måste leda plutonen.

Jag hoppades att det här uppdraget aldrig skulle tillfallas mig. Majoren gav mig sitt ord på att jag inte skulle behöva, att han skulle överleva. Ändå gör han så här mot mig Förbannade major! Må han vila i frid.

-- Edited by MagnusArr at 12:08, 2007-05-16

Thy will be done!

Texterna behöver formateras. Just nu är det snudd på oläsligt. Jag upplevde samma problem när jag skrev in texten till min karraktär. Formuläret känner inte av radbrytningar, utan man måste föra in dem själv med <br> taggar

-- Edited by erk at 00:54, 2007-06-04